Sitter och undrar om allt kommer bli lite bättre snart. Jag menar, när det ska sluta gå nedför liksom. Tror att det är alla minnen som spökar, jag kanske är hemsökt trots allt.
Kakan får rena min aura lite när jag träffar henne nästa gång..

Tror att allt egentligen handlar om att finnas till och att inte finnas till. Om man spelar eller inte spelar.
Skulle vilja ta markerna från bordet och bara sluta spela för att göra det hela lite bildligt.
Men det måste ju finnas mer i livet än det här. Det känns liksom som att man bara väntar på massor med saker, och när dagen äntligen kommit börjar man ränka ner dagarna till något annat.

Ibland undrar jag om det skulle bli bättre om man höjde rösten lite. Vågade stå där och säga hur det egentligen ligger till. Vågade höras på riktigt. Inte bara på låtsas. Då kan man undra om vad på riktigt är. Är det vem jag är med mig själv eller vem jag är när jag är med andra?
Allt är bara frågor, och en fråga leder till en annan - det tar aldrig stopp. Det är lite som en ond cirkel.

Att vara eller inte vara. Det är frågan.


Diana