Det fanns en gång en tiggarflicka och en trollkarl.
De levde i de mest olika världar. Tiggarflickan levde i ett litet hus ståendes på ett schackbräde med en magisk dörr som skiljde spel från verklighet. Två olika roller hade livet gett henne.
Trollkarlen levde hundratals mil där ifrån på en svävande ö där han utövade sin magi.

En natt då trollkarlen blickade in i sin förtrollade glaskula (ja du ser, han kunde se över varje skrymsle i världen genom att vrida kulan i olika riktningar) såg han tiggarflickan gå in genom sin magiska dörr. Han blev så förundrad över hennes skönhet att han genast flög på sin eldsprutande vita drake till tiggarflickans lilla hus och stod snart utanför den magiska dörren. Han knackade, men ingenting hände.

Trollkarlen öppnade efter en liten stund dörren och kikade in. Huset var mörkt och dystert och inne i ett av rummets hörn satt tiggarflickan på golvet och grät med ansiktet begravt i sina händer. Runt hennes magra kropp hade ondskan själv lindat en svart sjal som sakta men säkert skulle ta ifrån henne sitt liv. Trollkarlen gick fram till tiggarflickan och satte sig på huk framför henne. Tiggarflickan tittade upp från det gömställe hennes händer skapat henne med rödgråtna ögon. Trollkarlen blev åter igen förblindad utav tiggarflickans skönhet men inte förrän nu märkte han att speglar hängde runt om i rummet. Samtliga spegelbilder var förvrängda och allt eftersom att flickan tittade på sin förvrängda spegelbild snärjde ondskans svarta sjal allt hårdare om henne, gjorde henne ännu magrare och tog ifrån henne allt mer liv.

Tiggarflickan vek slutligen bort blicken från rummets alla speglar och tittade istället rakt in i trollkarlens ögon där hon för första gången i sitt liv såg sin äkta spegelbild och i tystheten av en vind viskade flickan "rädda mig". Trollkarlen stirrade stint in i flickans ögon och sade:
"Jag tror på dig. Det är bara att resa sig upp och skrika "bring it on!" till den där liraren som kallar sig ondska, för det finns en grej som ondskan inte har räknat med. Att varje steg en människa tar med ondskan närvarande gör personen bara starkare".

Tiggarflickan satt för ett ögonblick eller två stum utan att röra ett finger, inte heller andades hon. Men på det tredje ögonblicket reste hon sig upp och skrek. Hon skrek som hon aldrig tidigare skrikit förut. Speglarna i rummet sprack, den magiska dörren förlorade sin magi, den vita draken gömde sitt huvud under sin ena vinge och långt bort i fjärran sprack drottningens vinglas. Men trollkarlen stod kvar framför flickan oberörd. När tiggarflickan slutat skrika föll ondskans svarta sjal sakta ned till golvet och försvann upp i rök.

Trollkarlen bar tiggarflickan som var alldeles för utmattad för att gå i sina armar och satte upp på sin vita drake och tillsammans flög de iväg mot trollkarlens magiska svävande ö där ondskan aldrig mer kunde finna dem.


Diana